Tankar om att hjälpa andra

Den här eftermiddagen har varit mycket märklig och lite olustig.... Har haft besök av en kvinna (och hennes gigantiska hund), som sa sig vara på rymmen från sin man. Medan jag pratade med henne stannade en bil ute på gatan och in genom grinden kommer en man. Då blev jag rejält nervös med tanke på mina två små barn, men det visade sig vara en "försäljare". Han ville se över brandsäkerheten sa han... Kändes mer som om han ville se om vårt hus var värt ett inbrott, så jag tackade nej till "erbjudandet" och han fick gå. Kvinnan visade sig efter ett tag vara mycket märklig, och med största sannolikhet en ganska tung missbrukare. (Hennes historia höll inte på ett flertal punkter.) Efter ett par timmar (ganska märkliga och nervösa sådana) gick hon igen. Vid det laget hade min man kommit hem efter att jag ringt (i smyg) och förklarat situationen här hemma.

Såhär i efterhand kan jag inte riktigt släppa det som utspelade sig i vår trädgård i dag. Vad gör man när man behöver hjälpa någon, samtidigt som det inte är helt självklart att man bör göra det? Vem ska man hjälpa - och i så fall hur? Man blir så sårbar när man har barn... Jag kan ju inte riskera att de far illa bara för att jag ska försöka hjälpa någon? Vad skulle jag ha gjort om mannen som kom hade varit kvinnans make, och han hade blivit våldsam? Jag vet inte. Men så här i efterhand har jag nog gjort en god gärning, tror jag. Mina barn har inte farit illa, kvinnan var mycket tacksam när hon gick (vart vet jag inte) och jag kände att jag inte kunde ha gjort någonting mer för henne. (Jag erbjöd mig bland annat att skjutsa in henne till stan eller till någon vän i närheten, frågade om vi skulle kontakta polis eller kvinnojour med mera...)

Kvinnans värld måste vara så totalt olik min egen, och i normala fall möts dessa världar inte. Därför är det lätt att bortse från att människor i social misär faktiskt finns i våran närhet. Man får "den andra sidan" presenterad för sig på TV ibland, och någon gång kanske man lägger en slant i en bössa eller i någons hand. Men man pratar inte med någon från den andra "världen". Om det inte är för att någon ber om hjälp förstås... Det är mänskligt. Och det är mänskligt att inte alltid veta vad man ska göra...

Vill gärna höra vad ni andra tycker om dessa frågor.

Kram på er alla!