I dag när jag kom ner satt min 2,5-åriga dotter redan och åt frukost med sin pappa. Jag hade tagit på mig en turkos ganska sliten top med små blommor på. Inte världens snyggaste, men vi ska ju ändå bara vara hemma i dag. "Vilken snygg tröja!" säger min dotter. "Och den har fickor som du kan ha händerna i!". Då blir man ju genast jätteglad och hela dagen känns med en gång ännu bättre. Sen hoppar hon ner från stolen och hivar upp sitt juiceglas som hon ställt bland varorna i sin lilla kundvagn. (När ställde hon ner det där???!!!) Juiceglaset kom i alla fall lyckligt upp på bordet igen utan spill.
Det var en positiv sanning från ett barn. Nu kommer en som jag inte uppfattade som lika positiv. För ganska många år sedan satt min kusin i mitt knä. Plötsligt säger han "Men, du har ju tjockare ben än mamma!" Det var inte lika kul. Då gäller det att tänka: Ja, ja, vad spelar det för roll- dom funkar utmärkt och jag har i alla fall fint hår. (Ganska svårt när man är typ 14.) Nu när jag snart är 30 bör jag klara av detta och har utökat tankeövningen. Efter att ha tänkt "jag har i alla fall fint hår" INTE tänka "det har inte hon". Att försöka tänka så i alla situationer det kan behövas får i alla fall mig att må lite bättre. (Även om det kan vara svårt i bland.)
För övrigt har jag tjockare ben än min kusins mamma, men hon är en sån där supermorsa som joggar och därmed har snygga ben. Det har även min syster, flera av mina kompisar, svägerska, svärmor m fl. MEN JAG HAR I ALLA FALL FINT HÅR!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar